Jag har inte tid för att ha kul.

Nu är det allvar!

Jag har tänkt en del på sista tiden.

Det finns mycket man måste tänka igenom väldigt mycket för att det ska fungera. Man måste fokusera, planera och tänka. Man måste lägga ner enormt mycket tid och energi på en del saker. Men det finns väldigt många saker man måste lägga tid på. Familjen, vännerna, kärleken och framför allt skolan. Men ibland kommer inte skolan i första hand. Man är helt enkelt för lat för att göra nått åt det. Jag skriver det absolut inte till någon speciell, jag vet dessutom att jag är väldigt skollat av mig. Man planerar och säger att man ska verkligen plugga på på en sak. Men när det väl är tid, så orkar man inte, man vill inte och tänker "-Jag kan göra det senare". Så säger nog många ungdomar, Jag förstår dig om du gör det. Jag gör det själv. Men det som inte är speciellt positivt med det är ju att man hamnar efter, man får dåligt på ett prov och måste göra omprov. Samma vecka kanske man har två andra prov eller inlämningar. Det blir för mycket. Hjärnan ger upp, black out!  Man kan inte fokusera när det blir för mycket. Så är det inte bara när det gäller skolan. Så kan det bli när det gäller vänner, familjen och kärleken också. När det gäller vännerna, så måste man tänka ganska mycket. Man får veta en sak av någon, man måste fokusera på att inte råka berätta något eller någon ledtråd till någon annan. Man kan inte heller säga vad som helst till sina vänner. Dom kan missuppfatta sättet man säger det på eller hur det låter. Det man måste tänka på när det gäller familjen, det är också ganska ansträngande faktiskt. Bara att man inte tänker på det så mycket. En del kan säga vad som helst till sina föräldrar en del ingenting. Några kan kalla sina föräldrar för olika saker och några vågar knappt säga emot. Alla är olika när det gäller sånt. En del kan berätta verkligen allt för sina föräldrar, det är kanske bra. Att alltid kunna ha någon att prata med. Men några kan absolut inte berätta något personligt till sina föräldrar, det är nog inte så bra egentligen. För om din mamma/pappa inte vet någonting om hur du beter dig mot andra eller hur du känner kan dem heller inte hjälpa dig med någonting om det nu är så att du skulle behöva hjälp någon gång. Det här med kärlek, det är nog många som förstår att det är mycket tänka och man lägger nästan all sin energi på den. För alla vill hitta äkta kärlek och ett bra liv. Man kämpar och försöker göra det bästa av situationen. Man försöker och ibland går der rätt åt helvete och en del går vidare utan besvär. Men en del orkar inte. Allt jobb och alla stunder dom tillbringat med en person eller så. Bara se det försvinna i backspegeln. Det är inte många som klarar det. En del kan bli helt knäckta, dem kan göra sig illa, sluta äta, gråta i flera dagar eller låta det gå ut på någon annan. Eller så låter man det ligga och skava på hjärtat. Låta det göra ont och se sig själv som värdelös varje dag, det är inget man vill. Men ibland kan man inte styra över det. Det blir för mycket och man sväljer och försöker visa att allt är bra. Man har inte ork för att berätta för någon. Att berätta någonting kan vara samma sak som att gå igenom det igen för en del. Och jag förstår verkligen dem som känner så. Jag har kännt så. Har inte velat berätta eller visa. Men ibland tar energin slut. Man kan inte låtsas längre. Tårarna ligger på kanten och skulpar. Till slut känner man någonting som bara rinner ner för kinden, det slutar inte. Det fortsätter bara att rinna. Ögonen blir röda och man vill helst inte visa sig för någon. Vill inte visa för någon att man gråtit. Man vill absolut inte förklara. Man vill bara gömma sig, försvinna ett tag. Det är då det är som jobbigast, man vill att någon ska trösta en. Sitta bredvid en och hålla om dig. Men ändå inte, man vill att någon ska förstå en och fatta hur ont det gör. Men det är ingen som kan eftersom att man inte berättat eller kan berätta för någon. 

Energin är slut. Man orkar inte, vill inte och kan inte.

Det är då man skulle kunna läsa folks tankar.

Han fick hela världen och månen därtill. 

det finns inget man kan göra åt ett sprucket hjärta.

mer än att vänta på att tiden går och det läker av sig själv.

men ibland är inte vägen till det normala helt enkel eller smärtfri.

finns mycket svek och sårande ord på vägen dit.

därför läker inte hjärtat helt.

det blir aldrig riktigt helt igen.

ingen säger att livet är lätt.

men många säger att man ska leva livet som om det försvann i morgon.

men man kan inte göra speciellt många saker på en dag utan att någonting krashar.

24 timmar är inte speciellt mycket.

det är bara 60 min på en timme.

hinner man göra speciellt mycket på 60 minuter?

neh inte direkt.

kanske äta frukost, klä på sig, fixa sig och knyta skorna.

sen är en timme borta.

bara 23 kvar.

man kan aldrig samla ihop det man vill och göra allt på en och samma dag.

visst jag kan dö i morgon om inte i natt.

jag kan dö nästa vecka jag kan dö nu.

men det är ingen som vet.

livet är bara som en väntsal.

man gör det bästa av väntan på slutet.

livet är inte så meningsfullt som en del tycker det är eller borde vara.

vi går egentligen bara runt och väntar på att dö.

vi gör det bästa av situationen.

dem flesta vet att det är så.

men en del tror att det är på ett annat sätt.

dem som inte riktigt fattat meningen med det hela.

men folk får ha olika åsikter och tankar om saker.

det är så det ska vara.

det är någonting som är fel.

när du inte ens säger åt mig.

Går inte att ladda upp bilder

man tänker ut saker och beräknar hur man vill att det ska bli.

Men det blir aldrig som man har tänkt.

Inget blir som beräknat,

Det blir inte heller som dem underbara drömmar man drömt.

Inte som i den djupaste fantasin man har.

Ibland tänker man för mycket och det blir inte alls så som man tänkt.

Man har drömmar och fantasier om vad,hur och när.

Men det blir inget.

Mer än att hjärtat krossas och magen kryper ihop till en klump, 

ögonen dränks av tårar som ligger och skulpar på ögon kanten.

Dem rinner sakna ner för kinden.

Men bara när ingen annan ser.

När andra tror du har ett leende på läpparna men inte ser det.

Det är då man släpper ut allt.

men det västa man gör just då.

Är att släppa ut allt på någon.

Dränka någon i dina tårar och dina tankar.

Jag tänker inte göra det igen.

Jag tänker vara stark och låta det innom mig stanna.

Jag vill inte visa att jag är svag eller att jag låter folk trycka ner allt på mig.  

Den här gången ska det bli annorlunda.

I drömmarna är man lyckligast i världen.

Eller den som bär på mest sorg.

Men det är ingen i världen som kan se din dröm.

Även om du berättar noga kan hon/han inte förstå hur känslan var.

Även om hon/han säger det så går det inte.

En blomma är ungefär som en människa.

Den läggs i jorden.

Den vattnas varje dag.

Man ser till att den inte skadas.

Den "kläcks" och kommer upp.

Den växer och blommar ut.

Den blir större och starkare för varje dag.

Till slut börjar den ruttna och förmultna i jorden.

Men för varje dag som kommer.

Kommer alltid en ny blomma till jorden.

Det där med att allt handlar om en ända person här i världen.

Det kan vara det jobbigaste ibland.

Endel ska ha all uppmärksamhet och allt som finns.

Alla ska titta på henne/honom, 

Man får inte en chans att säga något eller ens synas.

Man känner att det är onödigt att man ens är i närheten av personen.

Vad är det för speciellt med henne/honom?

Är jag bara damm i den här människans tillvaro?

Dom flesta människor som ska ha all uppmärksamhet,

Har haft det svårt i uppväxten eller allmänt dum i huvudet.

Om man tar all uppmärksamhet och får alla att lyssna och titta på en och inte bryr sig om den man egentligen är med.

Så får man skylla sig själv när man sen går där helt ensam.

Till slut lämnar folk en för att man orkar inte stå i skuggan av någon hela livet.

Man vill inte vara damm eller skrot i någons ögon.

Tänk er för när ni är i en "grupp" med folk. 

Visa vem du är med.

Lämna inte henne/honom utanför eller ståendes helt ensam.

Glöm aldrig att hon följde med dig trots allt.

GÅR INTE ATT LADDA UPP BILDER:(

Det går inte alltid att få det man önskar i flera år!

Det går inte att få det man älskar mest.

Det som finns så himla långt bort men ändå bara några minuter i från dig.

Det går inte att fånga i en håv.

Det är så enormt onödigt att ens ha endel känslor.

Sorg?

Syndrom om roligt gråt ?

Nej inte fan vet jag. 

Det är till för att man ska gråta och vara ledsen.

Men varför?

Varför ska man behöva vara det?

Jag undrar bara.

Jag påstår inte att man aldrig ska vara ledsen.

För någongång i livet måste man gråta! 

Man måste släppa ut sin illska genom något.

Önska är också någonting som är lite onödigt här i livet.

Har inte riktigt fattat vad man ska önska om?

Önskar sig gör man på födelsedagen och julafton.

Men varför önskar man sig andra saker här i livet?

Man har en födelsedag och en julafton per år, 

Två gånger per år räcker väl att önska på? 

Det blir bara för många önskningar och för lite som går i uppfyllelse.

Drömma?

Dem Rara, Ömma mystiskt magiska aningarna? 

Nej jag vet faktiskt inte.

Drömma gör man ju på natten.

Varför Drömma om någonting som är bortom horizonten?

Som är i en annan värld?

Men det är inget som riktigt funkar här på jorden,Tellus.

För människor önskar sig mer än vad dom kan få. 

Människor drömmer om det bortom horizonten.

Det är ingen som kan dra den där linjen om att inte göra mer än det som går.

Man får bara önska det allra viktigaste. 

Det andra som man annars hade tänkt önska sig.

Kan man önska sig en annan gång. 

När det verkigen behövs.

Det där med att drömma om någonting som inte finns innom din horizont.

Det är ganska onödigt.

Till slut glömmer man vad som är verklighet.

Man går runt och drömmer dagarna ut.

Man märker inte till andra i omgivningen.

Man har en drömvärld.

Där allt är perfekt.

Men i verkligheten går det inte till som i drömmar.

Det vet jag.

Jag gick runt i drömvärlden ett tag.

Det blev allt för perfekt och overkligt.

Jag försökte att komma ut ur det.

Men det gick inte. 

Försen jag märkte andra fel och misstag i den riktiga världen.

Flera runt om mig försvann.

Lämnade mig.

Men nu har jag insett att det inte hjälper att drömma och önska om allting.

För det är inte allt som går i uppfyllelse.

Nästan inget av det man önskar eller drömmer faktiskt.

Men genom att jag har tänkt på allt det här.

Har jag insett att om man skiter i att drömma och önska om allt i minsta detalj.

Går det mycket lättare!

Allt flyter liksom på.

Sluta bry dig om alla andra som bara irreterar och är ivägen.

Skit i alla drömmar och önskningar du vill ha i verklighet.

Du kommer ändå aldrig få dom.

Tänk bara på att dom dem står dig närmast. 

Dem gör det bästa dem kan för att få dig att le när du är ledsen.

Dom hjälper dig om du har ett problem.

Dom älskar dig även om du gör misstag!

BILD GÅR INTE ATT LADDA UPP :(

Jag kan inte hitta min väg hem igen.

Känns som att alla portar är låsta.

Ingen är kvar.

Jag har ingen att fråga om vägen hem.

Vet inte vilken riktning jag ska gå.

Varken du eller någon,

stog kvar och väntade.

Ingen väntade på mig.

Alla försvann medans jag försökte släppa allt.

Allt jag ser framför mig.

Är solnedgången som sakta sjunker ner bakom stadens ende.

"det finns många citat som ser nästan lika dana ut, men dom har helt olika syften"

Det finns mycket man kan hänga upp sig på i livet.

Vänner,familjen,skolan,brister,misstag,kärlek,pers
onligtheter och massor mer.

Men det vi egentligen behöver är att kunna hitta något som vi kan hänga upp oss på.

Men alla dom känslorna,meningarna och syftena i.

Som livet.

Men för att man ska kunna få en possetiv syn på själva livet.

Måste man ha någon som står en så himla nära att det gör ont.

Som man litar på till hundra miljoner.

En som man kan dela precis allt med.

Och om man har det. 

Kan man få allt stöd i världen för att kunna fixa det possetiva med allt.

Det är varken lätt eller kul.

Men man tjänar nog på det tillslut.

Jag har inte fått den possetiva synen på allt ännu.

Men på det mesta.

Jag kan inte få den på allt.

För om man inte har någon vid sin sida hela tiden.

Går det inte att fixa allt.

Man kan inte göra allting här i livet helt ensam. 

Man måste nästan alltid ha någon vid sin sida för att vara glad. 

Om man  sitter ensam hemma hela dagarna utan någon som bryr sig.

Är man inte speciellt glad tror jag.

Men om man alltid har vänner som ställer upp för en och alltid finns där.

Som gör din dag ljusare och gladare.

Kommer man enormt långt på livets lista.

Man behöver inte ha drömkillen innan man dör.

Om man har drömt om honom hela livet.

Följer han med dig ner i graven.

Han kommer alltid vara hos dig.

Eftersom att han är i dina drömmar.

När man är liten vill man bli prinsessa och hitta en snygg och fantastisk prins.

Men när man blir vuxen märker man att man inte kan bli prinsessa bara sådär.

Det är då man hittar en kille man verkligen älskar. 

Som mest liknar sin prins.

Sedan gifter man sig.

Det är som att vara prinsessa för en dag.

Den viktigaste dagen i livet får man dela med sin "prins".

Om man inte har velat bli prinsessa.

Behöver man inte slösa tid på att leta efter den perfekta killen.

Då har man inte lika stora förhoppningar för framtiden.

Alla vill ju leva ett lyckligt och underbart liv.

Men man behöver inte vara prinsessa för ett sådant liv.

"Jag har aldrig drömt om att få vara prinsessa. Men min största önskan är att få min drömkille"

"Känns som att allting sakta glider ifrån mig.."

Känns som om det som stod mig närmast för bara nån månad sedan försvinner bort från mig.

Bort från mitt universum.

Dom flickorna som jag älskade mest och hade roligast med.

Men vi snackar nästan inte.

Hör nästan aldrig i från er längre.

Inga glada sms eller annat.

Men det kanske är dags för en pause eller något annat.

Jag vet inte.

Visst, pojkvänner ändrar en. 

Det har jag sätt.

Men, varför ändrar hon sig när han älskade henne som hon va?

Jag förstår mig inte på det.

Mina flickor försvinner från mig.

Tack vare någon känsla som jag inte kännt.

Kanske därför jag är så snäll och alltid låter dom komma tillbaka.

Jag har inte känt den känslan eller förändrats på det viset förut. 

men man ska väl inte förändras för att kunna säga i från?'

Man ska väl inte ta pojkvännen i första hand?

Pojkvännen finns ju alltid där.

Men vänner vill inte känna att dom är i andra hand.

Det är okej att va med sin kille.

Men lämna lite tid åt dina vänner.

Dom vill se att du älskar dom också.

All energi går åt till honom.

Så när man är med "dig" så är du bara tjurig eller trött.

Orkar inte göra något.

Vill bara ligga och smsa med din pojkvän.

Det är okej att vara nyförälskad. 

Men inte så mycket.

Det blir Väldigt mycket till slut.

Jag har inte alls nått emot att va med när ni är.

Eller jo det har jag faktiskt.

Ni ligger alltid och slaskar och håller på.

Så sitter man där helt utlämnad.

Inte så kul.

I alla fall inte när det går åt skogen för en själv med kärlek.

Visst jag är skit glad för att ni har hittat era "drömprinsar" eller vad fan det är.

Men ni har ju inte tid för mig längre.

Snart kommer jag släppa taget.

Kommer inte orka slösa tid på något som ändå inte ger tillbaka.

Det är bara bortkastat.

Jag fattar faktiskt inte att jag orkar försöka mer.

Jag borde nog släppa taget redan nu.

Så slipper ni mitt tjat om att jag inte duger till nått.

Och att jag aldrig kommer hitta det ni har hittat.

Kan ni leva utan mitt tjat.

Det vore ganska skönt.

Både för er och för mig.

Men vet fan inte vad jag ska göra.

Det är nått som stopar mig.

Men vet inte vad det är.

Det ända ni gör i mitt liv är att glida sakta men plågsamt i från mig.