Det finns många stunder i livet då allt är bra.

Som slår allt annat med hästlängder.

Men en del stunder i livet är inte att hurra över.

Om man har hjärtekross eller sårad långt in i själen.

Det finns många som inte märker.

Några som inte ens förstår hur det är.

En del som inte vet vad det innebär.

Om man någongång fått hjärtekross kan det ta flera månader, år tills det läker.

Ibland kanske det inte ens läker.

Man vet inte hur det blir. 

Man kan inte räkna med att man har en framtid.

Dina dagar, dina minnen och allt du gått igenom.

Allt kan stanna. 

Imorgon eller nästa vecka.

Kanske inatt.

Det är ingen som säger när.

Inte ens hur.

Det är ingen som förklarar för oss från första början hur det blir.

Finns nog inget bättre än att veta att tills slut blir det alltid bra.

Vad som än händer.

Kommer det alltid vara ett lycklig slut.

Vad som än kommer ivägen för dig.

Kan du alltid stanna upp, 

vänta ett litet tag. 

Vi vet att i slut ändan kommer alla må bra igen.

Det finns stunder i livet då man absolut inte kan sluta le. 

Då allt är så enormt bra. 

Då nästan ingenting kan förstöra eller få en att bli ledsen.

Man känner sig varm och glad innombords.

Man känner hur energin flödar och allt är bara bra helt enkelt.

Så känner jag just nu.

Förutom mensvärken då..

   du gör mig lycklig älskling!

Jag har inte tid för att ha kul.

Nu är det allvar!

Jag har tänkt en del på sista tiden.

Det finns mycket man måste tänka igenom väldigt mycket för att det ska fungera. Man måste fokusera, planera och tänka. Man måste lägga ner enormt mycket tid och energi på en del saker. Men det finns väldigt många saker man måste lägga tid på. Familjen, vännerna, kärleken och framför allt skolan. Men ibland kommer inte skolan i första hand. Man är helt enkelt för lat för att göra nått åt det. Jag skriver det absolut inte till någon speciell, jag vet dessutom att jag är väldigt skollat av mig. Man planerar och säger att man ska verkligen plugga på på en sak. Men när det väl är tid, så orkar man inte, man vill inte och tänker "-Jag kan göra det senare". Så säger nog många ungdomar, Jag förstår dig om du gör det. Jag gör det själv. Men det som inte är speciellt positivt med det är ju att man hamnar efter, man får dåligt på ett prov och måste göra omprov. Samma vecka kanske man har två andra prov eller inlämningar. Det blir för mycket. Hjärnan ger upp, black out!  Man kan inte fokusera när det blir för mycket. Så är det inte bara när det gäller skolan. Så kan det bli när det gäller vänner, familjen och kärleken också. När det gäller vännerna, så måste man tänka ganska mycket. Man får veta en sak av någon, man måste fokusera på att inte råka berätta något eller någon ledtråd till någon annan. Man kan inte heller säga vad som helst till sina vänner. Dom kan missuppfatta sättet man säger det på eller hur det låter. Det man måste tänka på när det gäller familjen, det är också ganska ansträngande faktiskt. Bara att man inte tänker på det så mycket. En del kan säga vad som helst till sina föräldrar en del ingenting. Några kan kalla sina föräldrar för olika saker och några vågar knappt säga emot. Alla är olika när det gäller sånt. En del kan berätta verkligen allt för sina föräldrar, det är kanske bra. Att alltid kunna ha någon att prata med. Men några kan absolut inte berätta något personligt till sina föräldrar, det är nog inte så bra egentligen. För om din mamma/pappa inte vet någonting om hur du beter dig mot andra eller hur du känner kan dem heller inte hjälpa dig med någonting om det nu är så att du skulle behöva hjälp någon gång. Det här med kärlek, det är nog många som förstår att det är mycket tänka och man lägger nästan all sin energi på den. För alla vill hitta äkta kärlek och ett bra liv. Man kämpar och försöker göra det bästa av situationen. Man försöker och ibland går der rätt åt helvete och en del går vidare utan besvär. Men en del orkar inte. Allt jobb och alla stunder dom tillbringat med en person eller så. Bara se det försvinna i backspegeln. Det är inte många som klarar det. En del kan bli helt knäckta, dem kan göra sig illa, sluta äta, gråta i flera dagar eller låta det gå ut på någon annan. Eller så låter man det ligga och skava på hjärtat. Låta det göra ont och se sig själv som värdelös varje dag, det är inget man vill. Men ibland kan man inte styra över det. Det blir för mycket och man sväljer och försöker visa att allt är bra. Man har inte ork för att berätta för någon. Att berätta någonting kan vara samma sak som att gå igenom det igen för en del. Och jag förstår verkligen dem som känner så. Jag har kännt så. Har inte velat berätta eller visa. Men ibland tar energin slut. Man kan inte låtsas längre. Tårarna ligger på kanten och skulpar. Till slut känner man någonting som bara rinner ner för kinden, det slutar inte. Det fortsätter bara att rinna. Ögonen blir röda och man vill helst inte visa sig för någon. Vill inte visa för någon att man gråtit. Man vill absolut inte förklara. Man vill bara gömma sig, försvinna ett tag. Det är då det är som jobbigast, man vill att någon ska trösta en. Sitta bredvid en och hålla om dig. Men ändå inte, man vill att någon ska förstå en och fatta hur ont det gör. Men det är ingen som kan eftersom att man inte berättat eller kan berätta för någon. 

Energin är slut. Man orkar inte, vill inte och kan inte.

Det är då man skulle kunna läsa folks tankar.

Han fick hela världen och månen därtill. 

det finns inget man kan göra åt ett sprucket hjärta.

mer än att vänta på att tiden går och det läker av sig själv.

men ibland är inte vägen till det normala helt enkel eller smärtfri.

finns mycket svek och sårande ord på vägen dit.

därför läker inte hjärtat helt.

det blir aldrig riktigt helt igen.

ingen säger att livet är lätt.

men många säger att man ska leva livet som om det försvann i morgon.

men man kan inte göra speciellt många saker på en dag utan att någonting krashar.

24 timmar är inte speciellt mycket.

det är bara 60 min på en timme.

hinner man göra speciellt mycket på 60 minuter?

neh inte direkt.

kanske äta frukost, klä på sig, fixa sig och knyta skorna.

sen är en timme borta.

bara 23 kvar.

man kan aldrig samla ihop det man vill och göra allt på en och samma dag.

visst jag kan dö i morgon om inte i natt.

jag kan dö nästa vecka jag kan dö nu.

men det är ingen som vet.

livet är bara som en väntsal.

man gör det bästa av väntan på slutet.

livet är inte så meningsfullt som en del tycker det är eller borde vara.

vi går egentligen bara runt och väntar på att dö.

vi gör det bästa av situationen.

dem flesta vet att det är så.

men en del tror att det är på ett annat sätt.

dem som inte riktigt fattat meningen med det hela.

men folk får ha olika åsikter och tankar om saker.

det är så det ska vara.

det är någonting som är fel.

när du inte ens säger åt mig.

Går inte att ladda upp bilder