I börjar klarna allt upp och allt är underbart.

Det flyter på.

När man fått det klart för sig, att allt är bra.

Börjar man leta problem, fel och misstag.

Vad som kan hända,

Hur hårt man kan såras.

Att man kan falla rakt ner mot marken,

utan att hinna ta emot sig.

Allting faller itu. 

Man vill att det ska va så bra som i drömmarna, så som man önskar.

Men ibland blir det för mycket att konsentrera sig på.

Det blir för mycket för både hjärnan och kroppen att hålla inne.

Man vill släppa ut allting på något sätt, visa att allting inte är bra.

Men jag vågar inte, vill försöka att inte visa mig svag för mina vänner.

Vill inte att dom ska få "dåligt samvete" eller tycka synd om mig.

Det är inte synd om mig, jag skapar mina egna problem.

Men dom försvinner aldrig, dom ändrar bara form.

Går inte att prata bort dom, gråta ut dom.

Skrika ut dom, går bara inte att få bort dom.

Problem, det är någonting som alltid kommer finnas i ditt liv.

Följa dig ända ner i graven.

Det ända som går att göra med dom, är att skaffa nya och glömma dom gamla.

Allt runt om kring, har alltid gjort mig forvirrad.

Alla människor runt om.

Jag vill bara må bättre än nu.

Snälla, det ända jag önskar just nu.

Smile, it's the only thing your friends care about. 

Det mesta börjar falla på plats, 

Så många saker som får mig att må bra.

Men det finns också saker som gör mig förvirrad.

Som får min mage att krampa.

Som får mig att börja tänka på dom saker jag försöker gömma i vardagen.

Personer i min omgivning mår sämre och sämre för varje dag,

Jag försöker så gott jag kan för att få personerna att må bättre, 

eller ialla fall för stunden.

Bara för att se dom le, 

Att höra skratt i från personer man vet, inte mår bra. 

Från personer som inte ens vill finnas kvar på jorden. 

Men en hel del saker gör mig starkare, 

Att få några av mina närmaste att må en liten bit bättre. 

Happy face, jätte charmig bild på mig.  

Om folk ändå kunde fatta och ta och växa upp.

Så omoget,

Fattar inte att man orkar bete sig som en tre åring hela tiden.

Över sååå små saker.

Visst jag tar upp det här,

Pga att det gör mig så sjukt förbannad.

Det kaske är larvigt att ta upp det, men så jävla fly förbannad blir jag.

Jag måste få göra mig av med allt någon stans, någon gång.

Jag är rädd, liv rädd.

 Vägen till lycka är lång, men vägen tillbaka till olycka är närmare än alla tror.

Jag är så grymt glad och lyckan inom mig växer för varje dag.

Men någonting gör så att lyckan inte når ända upp,

Jag är så himla rädd.

Rädd för att förlora dig eller att såra dig.

Vill inte mista dig eller någon annan,

på grund av mina val.

Det börjar om på nytt och allt är så bra.

Allt funkar hyfsat bra än så länge.

Vill bara inte att allt faller ner i något slags hål.

Om det flyter på,

Fortsätter att fungera som det gör.

Kommer det hjälpa mig på vägen,

Man kan aldrig önska något och tro att det kommer av sig självt.

Önskan hjälper till lite,

men man måste kämpa och vilja för att det ska bli bättre.

Hela lyckan kommer inte heller direkt,

Du blir lycklig av en person,

men du vet att du kan bli ännu lyckligare om personen är vid din sida.

Om personen älskar dig,

skulle lyckan spridas ut ända i finger topparna och ner i tårna.

Till och med dina ögon ransar skulle skina av lycka och glädje.

Alla söker vi efter bättre saker,

Men ibland kan det löna sig att ta tillbaka det gamla.

Nu vill jag bara att tiden ska gå,

Random bild bara, på min nya klänning.