I börjar klarna allt upp och allt är underbart.

Det flyter på.

När man fått det klart för sig, att allt är bra.

Börjar man leta problem, fel och misstag.

Vad som kan hända,

Hur hårt man kan såras.

Att man kan falla rakt ner mot marken,

utan att hinna ta emot sig.

Allting faller itu. 

Man vill att det ska va så bra som i drömmarna, så som man önskar.

Men ibland blir det för mycket att konsentrera sig på.

Det blir för mycket för både hjärnan och kroppen att hålla inne.

Man vill släppa ut allting på något sätt, visa att allting inte är bra.

Men jag vågar inte, vill försöka att inte visa mig svag för mina vänner.

Vill inte att dom ska få "dåligt samvete" eller tycka synd om mig.

Det är inte synd om mig, jag skapar mina egna problem.

Men dom försvinner aldrig, dom ändrar bara form.

Går inte att prata bort dom, gråta ut dom.

Skrika ut dom, går bara inte att få bort dom.

Problem, det är någonting som alltid kommer finnas i ditt liv.

Följa dig ända ner i graven.

Det ända som går att göra med dom, är att skaffa nya och glömma dom gamla.

Allt runt om kring, har alltid gjort mig forvirrad.

Alla människor runt om.

Jag vill bara må bättre än nu.

Snälla, det ända jag önskar just nu.

Smile, it's the only thing your friends care about.