"Känns som att allting sakta glider ifrån mig.."

Känns som om det som stod mig närmast för bara nån månad sedan försvinner bort från mig.

Bort från mitt universum.

Dom flickorna som jag älskade mest och hade roligast med.

Men vi snackar nästan inte.

Hör nästan aldrig i från er längre.

Inga glada sms eller annat.

Men det kanske är dags för en pause eller något annat.

Jag vet inte.

Visst, pojkvänner ändrar en. 

Det har jag sätt.

Men, varför ändrar hon sig när han älskade henne som hon va?

Jag förstår mig inte på det.

Mina flickor försvinner från mig.

Tack vare någon känsla som jag inte kännt.

Kanske därför jag är så snäll och alltid låter dom komma tillbaka.

Jag har inte känt den känslan eller förändrats på det viset förut. 

men man ska väl inte förändras för att kunna säga i från?'

Man ska väl inte ta pojkvännen i första hand?

Pojkvännen finns ju alltid där.

Men vänner vill inte känna att dom är i andra hand.

Det är okej att va med sin kille.

Men lämna lite tid åt dina vänner.

Dom vill se att du älskar dom också.

All energi går åt till honom.

Så när man är med "dig" så är du bara tjurig eller trött.

Orkar inte göra något.

Vill bara ligga och smsa med din pojkvän.

Det är okej att vara nyförälskad. 

Men inte så mycket.

Det blir Väldigt mycket till slut.

Jag har inte alls nått emot att va med när ni är.

Eller jo det har jag faktiskt.

Ni ligger alltid och slaskar och håller på.

Så sitter man där helt utlämnad.

Inte så kul.

I alla fall inte när det går åt skogen för en själv med kärlek.

Visst jag är skit glad för att ni har hittat era "drömprinsar" eller vad fan det är.

Men ni har ju inte tid för mig längre.

Snart kommer jag släppa taget.

Kommer inte orka slösa tid på något som ändå inte ger tillbaka.

Det är bara bortkastat.

Jag fattar faktiskt inte att jag orkar försöka mer.

Jag borde nog släppa taget redan nu.

Så slipper ni mitt tjat om att jag inte duger till nått.

Och att jag aldrig kommer hitta det ni har hittat.

Kan ni leva utan mitt tjat.

Det vore ganska skönt.

Både för er och för mig.

Men vet fan inte vad jag ska göra.

Det är nått som stopar mig.

Men vet inte vad det är.

Det ända ni gör i mitt liv är att glida sakta men plågsamt i från mig.